Att bli bäst. . . och utan att träna försvar.

. . .kräver sitt till.

Läser i tidningen gbg Handbollen om Sävehofs framgångsfaktorer och vad som har fört dem till den absoluta toppen och som dessutom fått dem att stanna där i flera år. För att göra en lång historia kort så handlar det väldigt mycket om att satsa på egna talanger och att fostra dem inom klubben. Att köpa in spelare blir för dyrt jämfört med att lotsa fram sina egna talanger.

Visst köper även Sävehof in stjärnor för att ta in dem i laget/lagen, de är ju bra både på dam- och herrsidan, men för att klara det krävs det att de har en bred bas av egenfostrade spelare också.

Ute i den stora fotbollsvärlden slåss superklubbarna om att signa de tidiga talangerna så att de knyts upp.
Messi var väl 11 år när han skrev på för FC Barcelona och bara där har vi ju ett bevis för att det går att se enorm talang tidigt.
Då och då hör man hur yngre och yngre spelare får erbjudanden och det är väl en och annan åttaåring som fått ett kontraktsförslag i näven.

Sävehofs koncept heter dock kvantitet i första hand och därefter kvalitet.

Världens enklaste koncept och det allra mest självklara också.
Jo, så kan det nog vara i teorin men i praktiken är det inte riktigt så.

Det kräver mod och en hel del pedagogisk talang och en par containrar med tålamod för att klara det. När du har det kan du lägga till en master i logistik.

När jag själv började som innebandyledare blev jag ”kidnappad” in i sporten. Min son var en riktigt duktig fotbollsspelare för sin ålder men han hade många intressen och det blev liksom aldrig riktigt läge för det där med träningar. När han väl var på plats så gick det strålande och skytteligasegern var som vikt för honom. Nu fanns det ju inga skytteligor men bara för att ha något att hålla sig i.
Ledarna drog i honom för att han skulle träna och spela matcher men han var som Ferdinand under sin korkek. . . och ja, ni vet.

Så en dag kom han hem och berättade att han ville spela innebandy.
Vid det laget var jag rätt besviken på att han varit så kallsinnig gentemot fotbollen så jag sa till hans mor att hon fick ta hand om den biten den stund det varade. Under hela hösten den första säsongen spelade han och tränade han utan att jag såg honom en enda gång då jag fick vara hemma och passa den lille när de andra åkte iväg. Framemot våren fick jag se min första match och grabben var riktigt bra och sporten verkade längre kommen än jag trodde. Det satt mycket publik runtomkring och alla var otroligt engagerade.
Det såg kul ut helt enkelt.

Det ska väl sägas också att jag vid den här tiden på året också var ledare för ett handbollslag och däri låg en del av min frånvaro.

Efterhand så började jag besöka träningar och tittade på hur de agerade och vad de gjorde. Det dröjde inte länge förrän jag frågade ledarna ifall det inte var bra ifall de testade en grej och redan där anade jag att jag skulle sugas in i det hela.

Säsongen efter så delades grabbens lag upp i två olika ålderskullar och den ena ledaren följde med den yngre kullen och den andre blev ensam kvar med de äldre. Frågan till mig kom som ett brev på posten. ”Jo, ok, jag kör väl men jag har ju fortfarande handbollen så vi får försöka pussla ihop det så gott det går” sa jag. Vi körde igång på hösten och det dröjde inte länge förrän ”förstetränaren” började att lämna alltmer ansvar till mig och själv gjorde annat. Snart stod jag där själv och körde träningarna med killarna.
Kring jul så flaggade ”förstetränaren” för att han skulle sluta men han trodde på mig som hade så mycket med mig ifrån mina idrottsår.

Det var skoj det här med innebandy och killarna utvecklades något enormt mycket hela tiden så jag körde på.
”Förstetränaren” blev kvar lite i kulisserna tills det kom in två nya hjälptränare.

Någonstans här, kring 2003/2004, gick jag min första ledarutbildning och träffade David Jansson.
Det blev en rejäl ögonöppnare för mig och en riktig energiboost. Jag fick många av mina teorier bekräftade och testade.
Med på samma utbildning har jag för mig att Partilles nye sportchef Marcus Lindström och John Lundh var.
Det kan iofs ha varit på någon senare utbildning.

Vi hade skoj och vår grupp växte och vi blev fler.
En dag så hände det något lustigt.

Jag blev varse att klubben hade ytterligare ett lag i samma åldersklass.
”Vad f-n är det här för gäng?” minns jag att jag tänkte när jag såg resultatlistorna för någon cup.
Jo, det visade ju sig att det någonstans på vägen hade hört av sig ett gäng fotbollskillar som undrat ifall de fick börja i klubben och lira som vinterträning. De hade ledare och spelare och allt och jodå, det gick bra.

Märkligt, eller hur?
Ett lag i klubben som inte har något med klubben att göra annat än att de bär klubbdressen och märket när de lirar.

Nåväl, vi tog kontakt och började att sammanföra de två trupperna lite.
När vi träningsmatchade mot varandra så visade det sig att ”mina” killar var otroligt mycket mer tekniska och lite mer taktiskt drillade men det andra gängets ardennerlöpare sprang rakt igenom mina ”gulliga” killar som hade mer av traditionellt innebandystuk över sig.

Säsongen därefter skulle klubben anmäla lag till seriespel och då dök frågan upp om vilket lag som skulle anmälas till division 1 och vilka till divisonerna 3 och 4. Klubben beslutade sig för att ”vårt” lag skulle spela i division 1 och det andra i division 3. Då var det så att vårt lag säsongen innan hade vunnit division 4 och det andra laget kommit 4a i division 2.

Ok, men hur det hade gått till när lagen hamnade i respektive serie hade ingen en endaste aning om.

Jag tyckte att vi skulle slå ihop träningsgrupperna och bilda en gemensam trupp och därifrån matcha killarna i de olika serierna utifrån en tanke om var de skulle utvecklas bäst. Tränaren för den andra gruppen ville bara ta över vår målvakt och sedan kunde han köra på med sitt gäng i division 1.
Milt sagt så hade vi olika syn på hur det skulle gå till.

Tyvärr kan jag idag känna att vi kom in i divisionstänket och toppningskarusellen alldeles för tidigt och ovanstående text är lite av en beskrivning utifrån en vanlig pappa som blir en ledare i en idrott han egentligen inte är fostrad i själv. Jag hade ingen aning om hur seriesystemet var uppbyggt och att vi tävlade på blodigt allvar om en serieplacering säsongen innan och att det fick en avgörande betydelse för säsongen därefter. Vi spelade ju matcher utan att poängen räknades in i någon tabell var min tro men tydligen satt det någon förbundsgubbe där och skapade en inofficiell tabell ändå.
Inte undra på att vi som rullade på med våra gubbar enligt devisen att alla skulle spela lika mycket tyckte att vissa lag vi mötte var väldigt bra på varje position. De hade ju redan delat upp gruppen i bäst-bra-ok-dåliga och de bästa spelade i ett lag och de andra delades upp i övriga divisioner.

Här höll vi på och mätte speltid och formerade femmor utifrån det. Hade man tränat fick man vara med och spela. En del kom bara på träningen innan match och förväntades ta ut till spel. Ok, de kunde vara med men fick något mindre speltid än de som tränat två träningar den veckan. Pelle hade varit ”försvunnen” i tre veckor och dök plötsligt upp igen dock utan skor. Oj, ok, vi tar ändå med honom till match som uppmuntran. Då blev Kalle sur för han hade ju tränat hela tiden och varför skulle Pelle vara med som inte tränat?
Vidare hade man ju tänket om att vissa inte ville spela back och andra BARA ville spela back och andra inte KUNDE spela back o.s.v.
Just det. Nästa helg skulle ju Anton vara borta för en resa och därefter skulle han kanske kunna vara med och träna men matchen kunde han absolut vara med på. . . Andra lag höll inte på riktigt så.
Antingen var man med och tränade och då spelade man eller så var man inte med och tränade och då spelade man inte heller. That´s it. Vi med våra två relativt små träningsgrupper pusslade dock på så gott det gick. Alla skulle vara på bra humör.

När vi väl själva slog ihop våra två träningsgrupper så var vi fyra ledare, två ifrån vardera gänget, och man kände en stark framtidstro. Det här skulle gå bra. Vi körde igång och rapporterna ifrån de träningar jag inte bevistade började trilla in. ”Vi kör hörnen och värmer upp målvakterna och sedan spelar vi. Ledaren står mest och pratar i telefon eller så är han ute någonstans så vi får döma själva”. Vi hade fått två ”låt gå”-ledare till vårt gäng.

De var antagligen fortfarande griniga över att inte få coacha ”det bästa laget” själva och därigenom också få med sina egna favoriserade söner. De hade också varit rätt nöjda med en relativt liten träningsgrupp där de själva kunde styra och ställa och alltid få in de önskade spelarna.

Allt ovanstående beskriver bara en liten del av en ungdomstränares vardag med olika bekymmer som uppstår. Du ska alltså tackla krav på toppning både ifrån föräldrar, spelare och egna ledarkollegor samt ifrån förbundets upplägg.
Jag kan säga att det inte är lätt att hålla i ett breddtänk med dessa förutsättningar.

Vi slog ihop våra träningsgrupper och blev en lite större grupp. Tyvärr hade många i den ”andra” träningsgruppen redan tröttnat på ”låt gå-ledarna” och möjligen var de också rädda att bli åsidosatta av de nya ledarna eftersom det var det ryktet hade sagt. I praktiken blev det inte alls så men vår gemensamma träningsgrupp blev inte så stor som den kunnat bli.

Till en början förlorade vi också och vi kom sist eller näst sist i serien.
Efterhand började vi få ihop spelet och då började också segrarna komma. En efter en slog vi toppkonkurrenterna.

”Ni har ett extremt bra försvarsspel” sa en dag distriktslagstränaren till mig ”tränar ni mycket försvar? ”

”Nej, att träna försvar är för tråkigt så vi tränar bara anfall”.

Ungefär som den lille killen som simmade i poolen och mormorn ropade till honom.
- Akta dig så du inte hamnar under vattnet
- Ingen fara mormor, jag ska bara simma häruppe

Ok, det här blev ett långt inlägg och jag hoppas att någon fått ut något av det.

Jag vill, kanske lite med ovanstående text, så fast att jag tycker att talangutveckling kan få ta tid.
Tittar man på de flesta av våra bästa bolltalanger så har de spelat i mindre klubbar på lägre nivå och de har fått utvecklas i lugn och ro och ofta i miljöer där de haft närheten till kompisar och familjens engagemang.

Landets allra störste talang, Zlatan Ibrahimovic, var t.ex. inte bäst i sitt lag utan det var en kille som heter Tony Flygare.
Nu ska man inte säga att Zlatan var oupptäckt men han fick vänta på att kliva fram och hans och Flygares historia är sammanlänkade.

Flygare fick chansen i Allsvenskan det år då Malmö FF åkte ur. Det fick inte Zlatan.
Flygare lär ha missat en viktig straff mot Halmstad och det bidrog till klubbens degradering till division 1.
För Flygare gick det sedan inget vidare. Han fick ägna sig åt ungdomsfotboll och därefter verkar han aldrig riktigt ha lyckats ta sig tillbaks till fotboll på högre nivå. Zlatan gjorde succé i division 1 och sedan är hans saga känd.

Nog är det ju så man undrar vad som hände där i huvudet på de ledarna i Malmö FF?

Att bli bäst kräver sitt till. . . .

****

Helt stentyst kring Rasmus Sundstedt och Tero Tiitu.
Kanske väntar man tills efter fotbolls-EM med att presentera spelarna för respektive Storvreta och Warberg.

Kul i så fall.

Det blir faktiskt inte mycket till nyhet att någon av dessa bytt klubb jämfört med att grekerna slog ut ryssarna ut EM eller för den delen att Zlatan Ibrahimovic bytt kalsonger.

****

Sysslar du med trav?
Nåväl, jag sitter här och läser Expressens travtips inför dagens V64a.
Avdelning 1.
Häst nr 8 Carmenere ”Klart uppåt” .
Resultatrad med senaste resultatet sist: 4-4-4-6-0

Jepp, det är ”uppåt” så det skriker om det.
Efter tre raka fjärdeplaceringar blir hästen 6a och därefter oplacerad.

Hm… Inget försvar för det. ;-)

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone- DELA INLÄGGET!

Det här inlägget postades i Innebandy och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.


3 svar till Att bli bäst. . . och utan att träna försvar.

  1. Lars Stensson skriver:

    Hej!
    Jag brukar läsa din blogg med jämna mellanrum och blir alltid imponerad av hur du lyckas fånga och beskriva olika delar av innebandyn ända ifrån elitnivå till ungdomsnivå. Nu har du verkligen lyckats igen och din historia skulle mycket väl kunna vara min egen och jag känner igen så mycket av det du beskriver.

    När man är ungdomsledare idag är det som att jämföra med att vara lärare i skolan. Föräldrarna sätter sina barn i aktivitet och många av ungarna vill inte ens vara på plats för att hålla på med idrotten utan de är tvingade till idrottsplanen. Vi ungdomsledare får därmed också krav på oss ungefär som att vi är skyldiga att uppfostra andras bångstyriga barn samtidigt som barnen ser oss som en ”tråkig” lärare.

    En del föräldrar blir också engagerade som ledare och det är i många fall det sista de borde bli men de gör det för att ge sina egna barn chansen. Dessa är ofta beredda att kasta alla konventioner överbord bara deras unge har det bra.

    Många elitklubbar är också ute efter ett fåtal talanger vilket leder till att de suger ut de mindre klubbarnas talanger in i sin egen verksamhet och detta får många att lämna sporten i tidiga år. Psykologin bakom är inte särskilt svår att förstå. När kompisarna försvinner ifrån laget så finns det ingen anledning att vara där längre.
    På det viset tappar de mindre lagen några och därefter slutar andra för att laget inte längre är konkurrensdugligt. Till slut har nästan all möjlig breddverksamhet försvunnit innan spelarna ens nått den övre junioråldern.

    När förbunden sedan i det närmaste uppmuntrar denna utveckling genom att tillåta uppflyttning av nästan hela lag i högre åldrar så ges ju inte ungdomsledare mycket hjälp.

    Nu när du på ett föredömligt sätt väver in Sävehofs elithandboll med breddidrotten så gör du det så fantastiskt bra. För att få en spets så måste det finnas en bredd men det fungerar inte att skapa en spets innan man har fått en bredd. Det blir ju inget kvar helt enkelt.

    Bravo Götefloorblogg!

    Hälsningar

    Lasse

  2. David Karlsson skriver:

    Håller med ovanstående kommentar, riktigt bra skrivet.

  3. Fritz skriver:

    Håller också med.

    Bra skrivit. de stämmer tyvärr in alldeles för ofta och de är ett problem som bör tas upp till ytan.

    Se på Hammarby i fotboll som börjar elitsatsa redan vid 6 års ålder ..

    Här kan innebandyn ta många steg och bli en ledande idrott i Sverige!!

    Fritz

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>