VM-guld och vemod

Då är det slut. Det som vi tänkt på, laddat inför, varit nervösa över, satsat emot och längtat efter så länge är förbi. Det sade schwopp och så var det klart.
 
Jag har haft en helt underbar vecka som jag kommer att minnas resten av mitt liv! Jag har fått uppleva så många speciella saker att jag knappt tror att det är sant. Vi lyckades med det som var vårt mål, vi vann VM-guld!
Men i måndags var det alltså dags att säga hejdå till lagkamrater och ledarstab för att återvända till mitt hem och min vardag.
 
Och det var då som det stora vemodet rullade in…
När jag kramat om allihop och min väska och jag gick i samlad trupp tillsammans med övriga väskor och ägare mot utgången var det som att nåt tungt föll över mig. Nu var det alltså slut. Och det var förmodligen sista gången jag (och flera med mig?) skulle få uppleva någonting liknande.
 
Dessutom passade jag på att tycka lite synd om mig själv vilket gjorde det hela aningen värre förstås. För när vi kom till utgången på flygplatsen stod en mindre svärm föräldrar, respektive och kära och väntade på oss för att få gratulera och ge oss alla världsmästare en kram. Utom jag… Det fanns ingen som väntade på mig. Ja jag får ju skylla mig själv eftersom jag flyttat 50 mil ifrån dem allihop, men det blev så himla påtagligt just då, kontrasten blev för stor.  Ena sekunden massor med folk, härliga upplevelser, kärlek, fart och fläkt, uppmärksamhet och nästa en tyst och stilla ensamhet.

Fast jag vet inte, klirret av guldmedaljen i väskan kändes ändå ganska tröstande där jag knatade fram längs perrongen på Arlanda Express. Och jag skulle inte bli förvånad om någon förbipasserande kanske anade ett litet leende i mungipan på mig trots allt.
Och dessutom tog det inte många timmar innan vardagen drog tillbaka mig ur den självömkan som ändå hängde kvar. Väckarklockan ringde obarmhärtigt klockan 06:00 på tisdag morgon, jag klev upp och begav mig till jobbet och så blev allt som vanligt igen. Och livet ”som vanligt” är ju faktiskt rätt så bra det också! :-D

Så med den muntra avslutningen återstår ingenting mer för mig än att säga tack och hej.
En guldmedalj och tusen erfaranheter rikare går jag framtiden till mötes. Undrar vad som väntar härnäst!

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone-DELA INLÄGGET!
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

VM-final!

Min tredje…
Och samma känsla varje gång.

Dags här för uppladdning och vila innan vi äter lunch och sedan ger oss av mot arenan, så nu går jag in i bubblan igen för ett tag.

På återhörande.

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone-DELA INLÄGGET!
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Uppladdning

Idag ska vi alltså möta värdnationen Schweiz i VM-semifinal och det tror jag kommer att bli något utöver det vanliga. Jag har endast hört och sett brottstycken av Schweizklackens kapacitet, men jag vet att det kommer att slå mycket jag tidigare erfarit. Och det ska bli helt fantastiskt! Så underbart härligt att få spela inför en sån hängiven och engagerad publik och det spelar faktiskt mindre roll att merparten av dem inte hejar på oss.

Igår fick jag dock se en del av den skara som på plats i Athlétic Zentrum kommer att hålla tummar och tår för blågult. Vi hade nämligen anhörigträff här på hotellet, och nästan 30 personer kom för att krama på sitt barn, sin systrer eller respektive.
Även jag hade storartat besök i form av en pojkvän. Verkligen en energikick för oss alla.

Min pojkvän, Daniel, är den enda ur mitt nätverk av sörjande som valt att komma till Schweiz och följa VM på plats. FULLT förståeligt och jag hade absolut inte förväntat mig någonting annat. Både pappa, mamma och syster, alla med respektive, fanns på plats under VM i såväl Fredrikshamn som Västerås (tillsammans med ett urval av övrig släkt) så jag har fått min del av fysiskt stöd… trodde jag.

Igår kväll när vi alla satt i konferensen för att försöka streama Idolfinalen (vilket inte gick nåt vidare) dök det upp ett mail på telefonen med en bild på Daniel och bredvid honom satt mamma och hennes man. Helt sjukt, jag hade ingen aning att de kommit hit. Vilka lurifaxar!

Nej, dags för lite mer mat innan vi beger oss.

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone-DELA INLÄGGET!
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Pressträff

Idag hade vi nån slags organiserad pressträff här på hotellet.

Vi visste inte i förväg vilka som skulle komma, eller vilka av oss spelare som skulle bli intervjuade så vi blev alla ombedda att befinna oss i hotellobbyn för att vara tillgängliga. Sagt och gjort, vi knatade lydigt dit alla 20.

Lite tafatt satte vi oss i en trapp och försökte se så vänliga, glada och välkomnande ut vi bara kunde i hopp om att någon skulle välja oss.
Synen påminde lite om ett barnhem där adoprivföräldrar kom och valde ut de sötaste och snällaste barnen.

Det var som ni ser en ganska sorglig syn. Ett gäng fula ankungar…

Men givetvis kom Snuttan till undsättning och öppnade sin stora famn. Hon har alltid plats för de utstötta och ensamma barnen i sitt hjärta.
Beskåda den ljusa glorian omkring henne, vår alldeles egen Jesus.

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone-DELA INLÄGGET!
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Konsten att bo tillsammans – Del 4

#4 - Emelie Lindström, Djurgården 

Fokus: likheter & olikheter
Känner varandra väl

Jag och Emelie går way back. Vi började spela tillsammans i Högdalen när jag först flyttat till Stockholm och sedan har vi följts åt med enda avbrottet då hon gick till Balrog en säsong tidigare än jag.
Emelie gjorde debut i landslaget 2005 och jag ett år senare. Det innebär alltså att vi spelade VM 2007 tillsammans och dessutom bodde vi ihop då, vilket vi även gör nu.

Emelie och jag jobbar både olikheter och likheter.

Om vi börjar med likheter så tycker vi ganska lika kring vilka aktiviteter vi ska göra på rummet. Vi ser gärna på samma saker på tv (undantag: Desperate Housewives, det kan jag bara inte med!) och gillar att vila.
Eller så pratar vi om… ja, vad som faller oss in. Vi känner ju varandra ganska väl vid det här laget så alltid finns det något att prata om, men ingen tycker heller det blir jobbigt om det blir tyst vilket kan vara otroligt skönt.
Det är faktiskt inte alla man kan vara tyst tillsammans med utan att det känns konstigt.

När det gäller våra olikheter, eller hur vi kompletterar varandra, så är paletten lite bredare.

Emelie är den snabbaste jag vet, och då pratar vi iordninggörande. Snabb in i duschen, snabb ut ur duschen, snabb att klä på sig och vips är hon klar och sitter och väntar på mig som inte ens fått av mig ytterskorna.
Samma sak när det är samlingar, hon är alltid där först och jag gärna sist.
Emelie gillar kallt på rummet, jag gillar varmt.
Vi har inte alls samma smak när det gäller mat, när jag går all in på en pasta med tomatsås äter hon sig halvmätt på sallad, när vi får en trist köttbit med rödvinssås njuter hon och jag petar i mig småtomater och bröd.

Men allt detta gör att vi hamnar på ett lagom mellanting.
Eftersom hon gör sig klar först krockar vi aldrig i badrummet, vi kommer i lagom tid till samlingarna – inte för tidigt och inte för sent – och vi har exakt perfekt temperatur på rummet.

Sen är det faktiskt en riktig lyx att få bo tillsammans med någon man känner väl och tycker om, och det gör jag med Emelie.

Tack Emelie för att du gör mitt VM perfekt balanserat, avslappnat och stundtals riktigt roligt!

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone-DELA INLÄGGET!
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Konsten att bo tillsammans – Del 3

#3 – Linn Lundström, Dalen 

Fokus: likheter
Djupsinnade & myyysiga

Linn och jag fick stifta bekantskap under VM-lägret i Varberg för några veckor sedan. Det hela började lite trevande eftersom vi inte visste någonting alls om varandra, men under första eller andra kvällen släppte det. När vi lagt oss i sängen och småpratade lite innan vi skulle somna bröts isen totalt. Vi upptäckte nämligen att vi båda var väldigt djupa och mysiga tjejer.

Jag minns inte hur vi kom in på det, men vi började prata om hur vi båda hade samma skeva föreställning om vad som var myyyysigt.
Hur man en träningsfri dag kan sitta på jobbet och översköljas av lyckorus när man tänker på hur myyysigt man ska göra det när man kommer hem:

”Ååååh, då ska jag koka mig en kopp te, det där jättegoda te’t som jag luktade ut förra veckan, och hälla upp det i min jättestora tekopp som jag köpt för dyra pengar på Bönor & Blad. Jag ska tända ljus överallt, klä på mig mina mysigaste mysbyxor och mina allra ulligaste ulltofflor. Sen ska jag sjunka ner i soffan, dra upp knäna mot hakan och svepa in mig i en mysig varm filt. Sen kanske jag ska se någonting djupt på tv och bara rå om mig själv.”

Linn har dessutom tagit det hela ett steg längre och införskaffat en mysfåtölj.

Men hallå! För det första, vem orkar dricka en hel bajla te??? Det är gott i två klunkar och inte alls särskilt mysigt. Sen det där med att kura ihop sig och dra upp knäna – gör skitont! Fär att inte tala om värmen: kokande te, levande ljus, varm filt, sockar och mysbyxor… vad handlar det om?

Nej, det tar inte många sekunder innan man kastar av sig filten, sliter sockarna av fötterna, byter kanal på tv’n till nåt glättigt lättsamt, tar upp mobilen och börjar knappra av rastlöshet. Och strax efter det är det dags att gå på toa då te’t gått rakt igenom kroppen.
Inte alls mysigt!

Och den där fåtöljen Linn köpte – aldrig använd.

Tack Linn för att du hjälpte mig att få perspektiv och komma till insikt. Tror dock att det inte hjälpte, jag är en obotlig mysare. Du också?
(Rykten gör gällande att Linns mysfåtölj nu lämnat lägenheten till förmån för en gungstol. Jo Linn, den kommer du nog att gunga i, mååånga gånger!)

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone-DELA INLÄGGET!
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Konsten att bo tillsammans – Del 2

#2 – Theres Persson, Pixbo

Fokus: likheter
Roliga tjejer

Jag minns inte riktigt när vi bodde tillsammans, men det är något år sedan och jag tror vi var i finland. Vi fattade omedelbart tycke för varandra och Therese blev en riktig vän.

Jag tror framför allt att det var humorn som förde oss samman. Vi tycker nämligen båda två att vi är otroligt roliga. Vi umgicks nog inte så mycket med övriga i laget (vilket jag tror var till mångas lättnad då alla inte delade vår ”humor”) utan underhöll varandra på rummet. Och det gjorde vi bra. Jag fann min överkvinna i Friends-citat och vi battlade ganska friskt i både kommentarer och Phoebe-sånger.

Jag fick dessutom beskåda en av Thereses största talanger som är masken. Eller vad heter det, när man ligger ner på mage och på nåt maskligt sätt rull-studsar fram genom att böja kroppen och skjuta ifrån från golvet?

Det var ett riktigt bra läger och jag hade faktiskt träningsvärk när jag kom hem, men mest i magen.
Tack Theres för alla skratt!

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone-DELA INLÄGGET!
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Konsten att bo tillsammans – Del 1

När vi är iväg med landslaget så bor vi alltid ihop två och två. I vanliga fall blir vi ihopparade med någon, men under VM får vi välja rumskamrat själva.

Vi är ju väldigt vana vid att samarbeta så det är egentligen aldrig några problem. Men det gäller att snabbt hitta likheter och gemensamma nämnare för att få tillvaron så bra som möjligt. Eller så hittar man olikheter och kompletterar varandra.

Jag kommer under de närmsta dagarna att presentera fyra rumskamrater jag haft i landslaget och försöka förklara hur vi jobbat för att maximera vårt samboskap.

#1 – Helga Karlsson, Djurgården

Fokus: likheter
Gillar inte att stressa, tidsoptimister

Vi bodde tillsammans under VM 2009. Då vi båda har karaktärsdraget att inte gilla stress fann vi varandra ganska snabbt där och då. Vi satte upp en lapp på vår dörr där det stod våra namn följt av orden: ”Rummet som inte stressar”, och det levde vi verkligen efter.

Jag minns en gång när vi skulle iväg med buss till en match. Vi låg och slappade i sängen och helt plötsligt sprätte någon av oss till. ”Men skit, det är ju samling nu!” Vi hade inte klätt på oss kostymerna, inte packat, ingenting. Vi flög upp och började rota runt i vårt kaos.
Någon gång under packningen frågade jag Helga:
”Vad är klockan?”
”58″, svarade hon. Vi hade samling hel, alltså två minuter senare. Värt att tillägga är att hotellet var ganska stort så vi hade en bit att gå för att komma till entrén.
”Åh nej!” Utbrast jag. ”Vilken stress!”
”Men det är lugnt”, kontrade Helga, ”den slog just om till 58.”
”Ja men dåååååså, gott om tid ju, jag som trodde den var nära 59!” Och det kändes helt plötsligt lugnare för oss båda. Skönt.

Vi packade klart och tog oss ut ur rummet, jag hade telefonen i handen och såg i hissen att jag fått ett sms från Janne: ”Tar ni taxi?”

Tack Helga för att du gjorde mitt VM lugnt och skönt!

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone-DELA INLÄGGET!
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Plötsligt hände det!

30-0 mot USA. Ja vad ska man säga om det? Vilka siffror!

Jag läste på innebandysajten att vi slog en hel massa rekord idag också vilket var kul. Bland annat gick Emelie om Hermine Dahlerus i totalt antal poäng i landslaget. Hennes egen kommentar till rekordet var ”Ja det var kul, men tråkigt att gå om Minne. Hon hör ju liksom hemma där!”

Och så fick jag göra mål. Tänka sig! Tillslut!
Och det var ju för väl att Limpan fick assistera mig som hon har ansträngt sig. Och som sagt, skam den som ger sig!

Jag hann till och med göra en målgest trots att det tog några sekunder innan jag förstod att bollen faktiskt gick in. För tilltaget belönades jag med en godispåse. Det var nämligen så att när vi anlände till flygplatsen i Zurich i fredags och mötte vår Schweiziska guide för första gången så lämnade hon över några godispåsar till Karro som hon köpt på IKEA här i Schweiz. Karro fick i uppgift att dela ut påsarna till spelare som… ja som gjort sig förtjänta av det på ett eller annat sätt och idag gick den alltså till mig. Igår fick Emelie Wibron en påse skumtomtar för sin poängskörd, och imorgon är det min tur att dela ut en påse till någon som gjort något speciellt.

Nej, nu är det dags för ett avsnitt Biggest Loser innan vi dunar in.

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone-DELA INLÄGGET!
Publicerat i Okategoriserade | 10 kommentar

Plötsligt händer det?

Storslam mot Japan idag. Man får väl säga att det var väntat, men det är ju ändå inte över förrän det är över.

När vi tredje perioden dragit iväg ganska rejält så hör jag Limpan ropa till mig på bänken:
- Lisah, nu är det din tur.
Inte svårt att förstå vad hon menade. De andra fyra i min femma hade gjort mål men inte jag och nu var det tydligen min tur. Vi gick in på plan och höll boll. Sara Kristoffersson fick bollen högt upp på vänsterkanten och och sökte passning… och sökte passning… och sökte passning… och tillslut hittade hon mig. Och jag sköt! Jo det blev ett skott, men det gick strax utanför.

När vi kom tillbaka till bänken kom Limpan fram till mig, hon hade en plan. Jag skulle spela upp bollen till henne på högerkanten och så skulle hon transportera den in bakom mål och vid första stolpen slå en passning till mig som tagit mig fram i banan och in i mitten. Ok, det var jag helt med på.

Sagt och gjort, jag spelade upp bollen, hon transporterade, jag förflyttade mig och jag fick passningen. Helt enligt skolbolken precis på bladet och jag sköt! Eller, jag gjorde skottrörelsen, på ett ungefär i alla fall. Jag lyckades träffa bollen lite med kanten av bladet och den rullade men knapp styrfart ner i vänstra hörnet. Doh!

Nej, någon utpräglad målskytt blir det nog inte av mig, men skam den som ger sig!

Fick dessutom en liten känga av Micke Fasth efter matchen:
- Lisah, ett sånt läge kan du ju inte missa!
Eh, jo det kan jag… tydligen.

Men, imorgon är en annan dag, och det gäller även dagen efter det, och dagen efter det, och dagen efter det, och dagen efter det, och hmm ja.
Än är undrens tid inte förbi! Plötsligt händer det, kanske i en hall nära dig.

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone-DELA INLÄGGET!
Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentar