Träningsmentalitet, del 1 – Träna för din egen skull

Först och främst vill jag förklara varför en del av mina inlägg inte är specifikt riktade mot träning av innebandymålvakter utan även berör andra aspekter av träning eller idrott då jag känner att detta och säkerligen fler inlägg framöver kommer att vara av icke innebandyspecifik karaktär.

När jag började blogga gjorde jag det för att det var roligt eftersom jag kunde skriva om det jag kände för just i tillfället, men förra året trappade jag ner på skrivandet för att jag kände press att skriva på ett särskilt sätt och att visst innehåll inte var tillräckligt riktat. Den tanken är inte helt galen i sig, men den tog bort spontaniteten och kreativiteten i skrivandet och gav mig någon mild form av skrivblockering.

I år kommer jag att ”köra på” och skriva lite mer för min egen skull, vilket i sin tur förhoppningsvis (och troligtvis) blir bättre läsning också. Det faller dessutom in rätt bra i det jag tänker skriva om i det här inlägget vilket kommer uppenbara sig längre ner i texten. Jag kommer att försöka beröra ämnet ”träningsmentalitet” på och utanför planen och för att det inte ska bli världens längsta inlägg kommer jag göra det i två kortare inlägg.

*Inlägget kommer avslutas med en kort personlig anekdot i ämnet ”learning by doing” som jag inte kommer tvinga alla att läsa igenom, därför skriver jag det sist, för de som är intresserade.*

Träna för din egen skull

Skön och glad bild från en fredagsträning med Adam Gustafsson, Pixbo.

Det kan väl inte bara vara jag som tycker att andra människors åsikter är skittråkiga? Det är väldigt ofta man hör eller ser hur mycket folk nu för tiden bryr sig om andras åsikter, nästan mer så på gymmet än någon annanstans.  (Ja, denna del blir ganska styrd mot styrketräning men principen i sig är applicerbar på fler områden.)

Man lägger gärna på lite extra vikt och genomför övningen med dålig kvalitet och högre skaderisk för att den genomsnittliga personen på gymmet inte lägger märke till kvalitetsbristen utan endast ser vikterna som lyfts och då ser det bra ut för de som ser på. Man undviker gärna vissa typer av övningar för att man kanske inte lärt sig dem fullt ut ännu och är rädd att det inte ska se bra ut i andras ögon eller för att man lyfter så mycket färre kilon än någon annan.

Jag har både träffat många som säger att de inte vill att andra ska titta på dem och döma dem när de tränar och jag har under min korta tid som personlig tränare haft kunder som sagt exakt samma sak. Jag skulle kunna säga uppmuntrande saker som ”folk kollar inte” eller ”det är ingen som dömer dig”(vilket jag troligtvis gjorde som PT) men i detta fallet kommer jag inte säga det, för vad vet jag? Antingen kollar de eller så gör de inte det och antingen dömer de, eller så gör de inte det. Min poäng är – vad spelar det för roll, egentligen?

Du är där för din egen skull och övriga får väl tänka och tycka vad de vill. Du är så stark och duktig på övningarna som du är just nu och det duger! Du ska lyfta de vikter som är rätt för dig, göra övningarna så djupt som du kan och om du vill göra övningar som du inte kan ännu så ska du göra dem, för det är enda sättet att bli starkare och/eller bättre på övningarna. Sist men inte minst så ska du våga göra fel för att kunna utvecklas och bli bättre.

Detta är som sagt applicerbart i andra områden än bara gymmet, till exempel innebandyplanen. Har du en förflyttning som du inte är lika bra på, träna på den trots att det kanske inte ser så bra ut, för det kommer att löna sig i slutändan när du blivit bättre på den och kan lägga en till förflyttning i din verktygslåda. Träna på de rörlighetsövningarna där du är som stelast trots att du inte genomför dem lika bra som vissa andra, för det är då troligtvis de övningarna du behöver mest. Skit i vad någon annan eventuellt kan tycka och gör det för din egen skull.

Detta är det misstag jag gjorde förut – jag brydde mig för mycket om vad folk tyckte och tänkte om vad jag skrev (till viss del gör jag det ännu och erkänner att jag kämpar med det fortfarande) och det ledde som sagt mycket riktigt till att jag slutade skriva. Men någonstans insåg jag att de som inte gillar det jag skriver helt enkelt inte behöver läsa just det inlägget och att de som vill läsa kommer göra det. Därför vill jag skriva för min egen skull och just därför uppmanar jag dig att träna för din egen skull.

Här kommer som utlovat en kort anekdot…

Jag ville tidigare i år lära mig att åka skateboard som 26 år gammal, helt utan tidigare erfarenhet. Jag åkte själv till en väldig skatepark som ligger inomhus, fullt medveten om att alla åkare från tolv år och uppåt skulle vara bättre än mig eftersom jag inte ens kunde stå på brädan, men jag hade bestämt mig för att lära mig. När alla galningar som flög kors och tvärs genom parken momentant stod stilla så ställde jag mig på brädan och åkte rakt fram över golvet i låg hastighet och försökte att stå kvar på brädan utan att krocka med något. När jag nådde andra sidan hoppade jag av, vände på brädan och åkte tillbaka. I närmre två timmar jobbade jag med att öka svårighetsgraden från platt golv till större och större ramper medan femtonåringar fullkomligt swishade och hoppade förbi.

Till slut bestämde jag mig för att prova ett ”drop” från en skarp kant. Jag stod där bra länge innan jag vågade mig utför kanten och inte helt oväntat tog det tvärstopp och jag föll handlöst till golvet. Det såg garanterat hysteriskt roligt ut.

Efter det bytte jag till ett lite mindre drop som kändes tryggare och där stod jag och misslyckades (dock utan att krascha) i säkert minst 25 försök, fullt medveten om att alla i hallen sett mig kämpa med detta lilla drop som kidsen med lätthet klarade. Efter ungefär 15 försök blev jag uppmuntrad av okända skejtare som åkte förbi och såg mig och innan jag hade genomfört försök nummer 30 så hade jag klarat det, varpå jag fick beröm och uppmuntran av ett par andra, äldre skejtare som också sett hela showen. Helt oväntat, men rätt häftigt!

Slutsatsen jag vill peka på är att jag sket fullständigt i vad andra kunde ha tänkt om mig där och då och skejtade för min egen skull.  När jag lämnade skateparken var jag hur inte bara glad utan hur stolt som helst. Det var en mäktig upplevelse och jag hoppas att fler får vara med om något liknande.

Tack för mig och särskilt tack till de som orkat läsa ända hit!
//Pontus

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone- DELA INLÄGGET!
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>