På återseende
På återseende avatar

Det var det. Navelsträngen är klippt och jag ska ut i verkligheten. Den har kommit smygande ett tag. Först diffus och på långt håll, men den senaste tiden allt närmare. Känslan av att det är dags att göra något annat i livet. Nu är jag där till slut. Från ingenstans dök möjligheten till en nystart upp. Och det var egentligen inget att tveka på, även om jag visste att jag satte mitt uppdrag på spel.

Först en utbildning som kändes totalt bortkastad. Sedan ett fritidsintresse som blev till ett yrke. Och nu, förmodligen inte slutligen, men i alla fall för nu, en ny och spännande karriär. Handplockad tack vare ett positivt intryck jag gav för snart 30 år sedan. Som mellanstadieelev… Kan just undra vad det var som imponerade så mycket på min gamle lärare?

Jag har förstått att det är många som är nyfikna på vad som ”egentligen” hände när jag försvann från landslagsledningen. Och hur det kom sig att Hallstensson fick möjlighet att komma tillbaka – igen? Ska jag vara ärlig har jag inte hela bilden klar för mig. Men jag har en del åsikter som jag nog kommer att vädra någon gång. Dock inte nu. Det är alldeles för tidigt och jag tycker heller inte det är särskilt begåvat att ha åsikter utan att kunna sätta in saker och ting i ett större perspektiv. Å andra sidan är detta ett blogginlägg. Och, om jag ska generalisera en aning, verkar det vara just det man ska göra när man bloggar. Tycka till om både det ena och det andra, utan att egentligen veta ett smack. Så, varför inte? Men, nej, det finns nog inget att vinna på att spekulera och på så sätt sprida fler rykten. En annan gång.

Istället tänkte jag filosofera lite allmänt kring ämnet ledarskap. Min utgångspunkt blir, givetvis, ett innebandylag, men tankarna skulle förmodligen fungera lika bra på någon annan grupp som ska prestera gemensamt. Eftersom det är tränaren (chefen) som alltid har sista ordet, är det hans/hennes åsikter och syn på olika saker som är avgörande för vilka beslut som fattas. Det jag funderar över är hur viktigt det är att gruppen har inblick i hur tränaren tänker och resonerar. Låt mig förklara hur jag menar med hjälp av två ytterligheter:

I det ena fallet är tränaren en mussla. Spelarna får direktiv och order, men ingen bakgrundsinformation. Inga förklaringar till val av träningsupplägg och taktik och heller inga motiveringar till laguttagningar.

I det andra fallet finns inga hemligheter. Alla diskussioner tas i helgrupp. Alla beslut motiveras grundligt och alla spelarna har full koll på hur tränaren tänker i alla lägen.

Tänk dig nu att det skulle vara möjligt att göra ett vetenskapligt försök kring detta. Alltså att ett och samma lag ”utsätts” för de två tränartyperna ovan. Allt annat samma. Vilket ledarskap skulle vara mest framgångsrikt?

Finns det något svar på den här, ytterst hypotetiska, frågeställningen? Kanske finns det forskning om just det här? Jag är i så fall inte tillräckligt påläst, men jag har ändå en magkänsla. Eller snarare en del egna erfarenheter kring ämnet. Jag tror varken på det ena eller andra. Men var på skalan ska man lägga sig? Närmast musslan eller närmast den totala öppenheten? Ska man agera olika från fall till fall? Eller på ett visst sätt beroende på gruppens sammansättning och mognad?

Det finns exempel på tränare som systematiskt skapar osäkerhet bland sina spelare, i syfte att stärka sin egen position. Kanske ett sätt att slippa bli synad. Slippa bli ifrågasatt. Säkert skönt. Eventuella svagheter, fel och brister hos tränaren kommer aldrig upp till ytan. Men hur bra presterar ett lag som består av spelare som inte känner någon som helst trygghet? Förmodligen inget vidare. Åtminstone inte på någon längre sikt.

Samtidigt finns det en fara i att bli för öppen med hur man tänker i alla lägen. Det är lätt hänt att man målar in sig i ett hörn och hamnar i en situation där man tvingas fatta ett dåligt beslut. Enbart för att man vill hålla fast vid något man tidigare har sagt. Alternativet är att ändra sig. Inget konstigt i sig. Under en säsong brukar man ändra uppfattning om spelarnas interna rangordning. Eller vilken taktik som är bäst vid en viss tidpunkt. Eller mot ett visst motstånd. Men vad tycker spelarna om en tränare som byter åsikt alltför ofta – en kappvändare?

För mig handlar ledarskap om ärlighet, förtroende och att fatta genomtänkta beslut. Och att släppa rätt mängd information vid varje tillfälle, varken för mycket eller för lite. Spelarna behöver veta varför man gör på ett visst sätt, men de behöver nödvändigtvis inte veta hela sanningen i alla lägen. De behöver känna sig delaktiga och att de har möjlighet att påverka olika beslut. Allt för att känna sig motiverade. Det gäller också att hitta en bra balans mellan trygghet och osäkerhet. För mycket trygghet – risk för bekvämlighet. För mycket osäkerhet – risk för prestationsångest. Lagom är bäst?

En annan sak som jag funderat mycket på är att det i många lag skapas det en vi-mot-dem-stämning mellan spelare och ledare. Eller mellan grupper av spelare. Det ska mycket till för att ett sådant lag ska nå framgång. För att få ut maximalt av gruppen behöver alla dra åt samma håll, både spelare och ledare. Säkert en självklarhet för de flesta. Ändå ser man väldigt många lag som störs av inre stridigheter. Inte lätt att vinna matcher när både med- och motspelarna är ens motståndare. Att det uppstår konflikter i ett lag är en naturlig del i grupputvecklingen. Det är hur de hanteras som är det intressanta. En feg tränare sopar konflikterna under mattan och hoppas att de ska självdö. En stark tränare lyfter istället upp eventuella meningsskiljaktigheter till ytan och ser till att de reds ut. På så sätt skapas förutsättningar för att lyckas.

Det senaste året har varit otroligt intressant och lärorikt. Som assisterande förbundskapten har jag fått chansen att lära mig mer om olika föreningar och haft många spännande samtal om innebandy. Det skiljer verkligen en hel del i synen på hur man bygger ett lag, värvningsstrategi och spelidé. Bland annat. Det skiljer också en hel del i ödmjukhet och självbild mellan företrädare för olika föreningar.

Att det är många som har åsikter om våra landslag och om vilka spelare som borde vara med, det ser jag enbart som positivt. Däremot blir jag irriterad när tränare eller andra klubbrepresentanter propagerar för en viss spelare, inte för att han har förtjänat en plats, utan för att det skulle vara positivt för den enskilde spelaren och hans förening om han kom med i truppen. Hur tänker man då? Ska landslaget vara till för klubbar som behöver höja självförtroendet hos någon, eller några, av sina spelare?

Det märkliga är att det i höstas blev väldiga protester från en viss klubb, i just ett sådant här fall. Jag upplevde att dialogen med både tränaren och spelaren i fråga var, om inte bra, så åtminstone saklig, men föreningens store Gudfader ville annat. Det blev en storm i ett vattenglas. Och den store Gudfadern rasade. Samtidigt som mitt förtroende för honom rasade till en nivå lägre än Juholtklass. Ärligt talat tyckte jag synd om spelaren i fråga. Och inte bara det. Jag tror dessutom att det skulle vara väldigt positivt för hans utveckling om han hade sluppit en curlande Gudfader i kulisserna. Lära sig ta ansvar och stå på egna ben. I vilket fall som helst hoppas jag att det är just den här spelaren som blir matchhjälte, när Sverige tar tillbaka VM-guldet i december. Lycka till!

För tillfället är jag alldeles utan innebandyrelaterade uppdrag. En helt ny situation för min del. Men det känns faktiskt riktigt bra att få chansen att känna på ”det vanliga” livet nu. Hur länge den känslan håller i sig återstår att se. Jag har svårt att tro att jag inte kommer att engagera mig inom innebandyn igen på något sätt. Om inte annat som ledare för mina barn, när de är tillräckligt gamla för att börja med världens roligaste idrott. Med andra ord – på återseende!

Om Isac Carlsson

Efter en lång spelarkarriär med SM-guld med Warberg 1998 som höjdpunkt, inledde Isac sin tränarkarriär 2004 som assisterande tränare till Kent Göransson. Även detta i Warberg. Det blev SM-guld direkt. Sedan dess har Isac stått på egna ben med ytterligare två SM-guld med Warberg som främsta meriter. Det senaste året har Isac varit assisterande förbundskapten för det svenska herrlandslaget, ett uppdrag som nyligen avslutades.
Det här inlägget postades i Sommarbloggen 2012. Bokmärk permalänken.