En magisk resa
En magisk resa avatar

Att sätta upp ett mål för en säsong är något som alla lag gör. Det kan vara allt från att hålla sig kvar i serien till att alla spelare i truppen ska ta minst ett steg till i sin personliga utveckling. Vissa lag lyckas och vissa lag lyckas mindre bra med sin målsättning. Men det gäller att man hela tiden tror på att man kan nå sitt mål och det var något vi gjorde i IBF Örebros JAS-lag under den gångna säsongen. Alla i truppen hade samma mål och alla drevs framåt med samma vilja. Målet var SM-guld och vi hade några delmål på vägen och här kommer min berättelse om ”Vägen till SM-guldet”.

Försäsongen hade rullat på i några månader och den riktiga resan skulle påbörjas och den 31 juli så var det dags att kliva på tåget mot SM-guldet. Det var upptaktsmöte på Gustavsviks Golfrestaurang och målen skulle sättas.

Det var aldrig något snack. Vi var alla överens om att vi skulle gå till Innebandyfesten i Varberg som skulle avgöras den 31 mars – 1 april. Men ett första delmål var att ta oss till slutspel. Men vi kom överens om att inte gå ut med det i media utan hålla det inom gruppen för att slippa den yttre pressen som media och andra lag gärna sätter på en.

När väl lottningen till grupperna i Juniorallsvenskan kom så var första känslan för egen del att detta inte alls är omöjligt att gå vidare från. Lagen som på förhand var ett hot var Rönnby, Västerås, Surahammar och Lillån. Året innan hade lag som Storvreta och Sirius varit med i gruppen och årets lottning kändes mycket mer tillfredställande och känslan var hela tiden att vi skulle gå vidare från gruppen.

Inledningen på säsongen var bra och träningarna flöt på och efter några veckor med inomhusträning så var det dags för JAS Elit Cup som vi arrangerade och det var många bra lag med bl.a. Nykvarn, KAIS Mora och just Rönnby. Cupen rullade på och vi gick obesegrade ur den och tog hem prischecken på 10 000 kr och efter cupen så var det lugnt med JAS-matcher fram till premiären.

Vi inledde med två segrar mot Köping och Surahammar innan vi skulle resa till Rönnby för match. Två topptippade lag som skulle mötas tidigt en lördagsmorgon. Så här i efterhand så kan man väl säga att vi inte kom upp i standard i den matchen. Vi torskade med 5-3 och var nu tvungna att vinna resterade matcher för att ha chans på slutspel.

I kommande match så var det måstematch när Västerås IB U kom på besök i Mellringehallen. Vi gjorde det vi skulle och plockade ner dem med klara 6-3 och det återstående matcherna klarade vi av utan problem och vi slutade på samma poäng som Rönnby i gruppen och kom då på andra plats för de hade bättre målskillnad än oss. En andra plats vi kan vara mycket nöjda över så här i efterhand åt. Hagfors hemma direkt i åttondelsfinalen hade jag inte velat ha även om Järfälla och RIG ansågs som mardrömsmotståndare. Men alla lag ska slås om man ska gå hela vägen.

Vi hade nu nått vårt första delmål när det nu var dags för sextondelsfinal mot Karlstad hemma i Örebro. Matchen i sig är inget som går till världshistorien som den mest välspelade men efterspelet på diverse olika sociala forum är värt att ta upp. Vi i laget såg detta som starten på ”Resan mot Varberg” och delade med oss det på Facebook och Twitter. Men förståsigpåare som inte tillhörde IBF Örebro skrattade åt oss och sa att de kommer ta stopp i åttondelsfinalen mot Järfälla. Man kan inte spela ett man-man spel mot bättre motstånd. Järfälla har ett riktigt bra lag på pappret lät det då. Hagberg skjuter som en häst sparkar och Jesper Larsson hade ny linda på klubban.

Men vi brydde oss inte om skitsnacket om vårt spelsystem. Varför skulle vi bry oss? Vi trodde stenhårt på vår spelidé och skulle man inte göra det vore det helt galet. Uppladdningen inför Järfälla var noggrann. Vi tränade extra på fredagen innan matchen och gick genom detaljer extremt noga hur Järfälla spelade och hur deras frislag slogs osv. och på lördagen tog vi bussen upp till Jakobsbergs Sporthall för att lira åttondelen. Vi var där tre timmar innan matchstart och var helt själva i hallen och kunde andas och känna in miljön vi skulle få spela i. Detaljer som jag tror hade en stor del i vår seger mot 08orna.

Matchen började avvaktande men Järfälla tog kommandot och hade en 2-0 ledning inför andra perioden och de fick en drömstart i andra perioden med ett 3-0 mål efter typ sex sekunder in i den samma. I ett sådant läge så skulle många lag nog ha hängt med huvudena och börjat tänka på vad man ska käka för mat på vägen hem men inte IBF Örebro och det var där jag tror att vi myntade uttrycket ”IBF-vändning”. Vi hängde in 3-1, 3-2, 3-3 och Järfälla var pressade. Men deras tränare Delshammar trodde att vi hade fuskat med sommarträningen på GIH i Örebro men icke sa nicke. Vi orkade spela på två femmor hela matchen plus förlängningen och när vår egen matchvinnare Alexander Eckerwall klev fram i Sudden Death och satte 6-5 så trodde inte många sina ögon. Ett lag som vill spela en offensiv innebandy kunde alltså vinna mot ett lag som vill kontra och spela safe-spel. Kvartsfinalen var ett faktum och nu rullade en del meddelande in på diverse olika forum. ”Motivation slår klass”, ”Fan, detta gör er till favoriter nu”.

Njaa, knappast favoriter och jag vet inte om det var motivationen som slog klassen heller. Snarare att Järfälla hade behövt köra en hårdare försäsong, men vi var i kvartsfinal mot RIG Umeå.

Matchen skulle spelas hemma i Mellringehallen. Storstjärnor som Albin Sjögren, Sebastian Degeryd och Pontus Ericsson skulle inta IBFs hemmaborg. Sjögren skrev på Facebook-eventet ”Räknar med fullsatt när vi glider in på söndag”. Riktigt fullsatt blev det inte riktigt men 390 personer hade letat sig till hallen för att bevittna junior-innebandy i Örebro. Mäktigt var ordet.

Vi förberedde oss som vanligt med träning dagen innan match och genomgång av detaljer om hur RIG spelade och hur de satte press bl.a. dubblingar bakom kassen osv. Det kändes om vi hade riktigt bra koll på deras spel och hur de ville sätta press och efter lite research med en viss poängkung från Hudik så kunde det inte gå fel. Alla detaljer var på plats, förväntningarna var höga och vi var redo att anta ”landslaget”.

Tunga RIG med 7-8 landslagsspelare i truppen skulle möta IBF som enbart hade en spelare med på Bosön-lägret för spelare född 93. Kunde väl bara sluta på ett sätt? RIG ledning med 3-1 efter en period och allt var i sin ordning. Men ordet IBF-vändning fick åter användas här. Vi hämtade upp till 3-2 och för att sedan släppa iväg till 4-2 för att komma ikapp till 4-4 och efter det lät vi Albin Sjögren båga in två kassar fram till 6-4, men sen släppte vi aldrig greppet. 6-5 och 6-6 innan periodpausen och när ungefär fem minuter hade spelats av sista perioden så dunkade Alle Eckerwall in 7-6 och det stod sig matchen ut trots brutalt tryck av RIG mot Philip Neogard i kassen och han gjorde några brutala räddningar i slutet som man än idag kan vakna mitt i natten och tänka ”Hur fan tog han den”? Återigen hade IBFs man-man press skickat ut en förhandsfavorit ur JAS-slutspelet och direkt efter matchen fick vi motta publikens stående ovationer, publiken stod säkert upp i fem minuter och applåderade taktfast. Det är sådana bilder och upplevelser man kan leva på länge.

Efter matchen så kom förbundskaptenen tillika RIG-tränare Fredrik Holmgren fram till våra tränare och sa att han trodde att RIG skulle pressa ner oss i sista perioden men återigen hade motståndarens tränare fel. Vi hade inte fuskat med försäsongen den gången heller. Vi var sjukt starka och hade en tro på vårt spel som få lag har.

Nu efter denna ”bragd” så kom det fler och fler glada tillrop från folk man aldrig pratar med annars. ”Stort grattis”, ”Detta är ni värda”, ”Snyggt och välförtjänt”, ”Bragd” lät det. Vi var i Varberg och Innebandyfesten. Det som bara var en dröm i början av säsongen var nu verklighet. Att få uppleva de absolut bästa junior-innebandymatcherna under säsongen och dessutom få vara en del av det. Magi.

Vi hade nu nått vårt mål med JAS-säsongen och nu när vi var här fanns det bara ett mål och det var SM-guld. Vi fick sällskap av Partille, Helsingborg och Hagfors ner till Varberg för att göra upp om medaljerna.

Vi ställdes mot Partille i semifinalen och det var på förhand det motståndet jag ville möta. De kändes som det svagaste laget på pappret av de lag vi kunde få möta i semifinalen även om de hade några spelare som var riktigt bra t.ex. Bohlin och kapten-Jönsson. Åsikterna inför matchen gick isär. Partilles eminenta JAS-blogg tog fram några tippare via Twitter och Magget körde röstning på Facebook. Twitter sa Partille och Facebook sa Örebro. Ovist men extremt kul.

Semifinalen började med att vi satte 1-0 genom den underskattade Markus Lindgjerdet och det var resultatet efter första perioden. Skönt med ledning i en SM-semi. I andra perioden tryckte gaspedalen i botten och körde ifrån Partille. Det var som att ställa en gammal Skoda med 80 hästkrafter mot en Ferrari med 450 hästkrafter bredvid varandra. En mål explosion av hög klass. Sista perioden blev en ren transportsträcka till SM-finalen för vår del trots att Partille gjorde allt de kunde för att komma ikapp men lyckades inte. 12-6 slutade semin och vi var i SM-final. Vi hade krossat Partille i en SM-semifinal med 12-6. Det ska inte hända egentligen. 12-6 är brutala siffror på 3×20 rullade tid. Kommentarerna haglade och nu var de enbart positiva, ”Galet”, ”Kross utan dess like” osv. Det var extremt skönt att få den känslan att vi nått en SM-final. Men vi var inte nöjda där, vi visste att det fanns mer att plocka ut ur våra kroppar.

SM-finalen i säg skulle bli en revansch för många i laget då de åkte ur P16-SM mot just finalmotståndarna Hagfors. För mig själv var det en match i matchen mot Hagfors Karl Pontén, då vi under hela JAS-slutspelet hade jobbat tillsammans och vi hade kört en mega-satsning på juniorallsvenskan på Innebandysajten.

Hagfors fick en drömöppning på matchen och hade sjuka 5-1 efter en period. Efter perioden gick jag ut till fel omklädningsrum och hörde några av Hagforsarna säga, ”Fan, gubbar vi får inte slappna av nu. De har vänt matcher förut. Detta ska vi fan inte släppa!”. Då fick jag känslan att de alltså är lite halv rädda för oss trots att de leder med 5-1 efter en period. Vi själva gick in till planen som låg bredvid och körde ett peptalk. Vi lovade varandra att vi skulle våga spela ut och visa publiken vad vi kunde. Sagt och gjort. Vi släppte alla handbromsar och bara körde. Pang 5-2, pang 5-3 och så var ställningen inför sista.

”Gubbar, vi har de under press. De slår ju bara långbollar nu. Gå ut och kör över de i sista perioden nu”. Ungefär får så lät det i periodpausen och vi hade vittring på seger. Vi slängde in vår egen gubbe i lådan Sebastian ”Sebbe” Pettersson som inte hade gjort ett enda byte i matchen och han går in och trycker dit 5-4 och 5-5 på typ fem byten. Det är sjukt, i en SM-final. Snacka om vinnarskalle, det är bara att kolla på hans krigarmentalitet. Det är få som har den krigarinställningen som han har.

Hagfors darrade extremt och när vi drygt 14 minuter in i sista perioden skickar in 6-5 genom Jesper Kivipaasi så var vändningen totalt. Lyckan var extrem och nu gällde det att hålla fokus sista sex minuterna. Inte släppa in värmlänningarna igen. Hagfors hade några bra lägen, bl.a. ett riktigt bra frislagsläge och ett öppet mål för Englöw men som missades. När det var drygt två minuter kvar så skickade Hagfors-backen Nyborg en långboll upp i planen där jag i egen hög person stod och väntade, jag plockade ner den och avancerade några meter fram i banan och tryckte av. Bollen satt som en smäck i bortre hörnet och 7-5 var ett faktum. Jag tror aldrig jag haft en sådant konstig känslan av glädje i kroppen som då jag ser bollen i nätmaskorna. Det var total eufori. Sista minuterna kunde vi bara njuta av. Vi fick ett PP där vi bara spelade runt i Hagfors-zon utan att chansa och Hagfors fick även chansen i PP men hade inga bra chanser utan det var klart redan. Guldet skulle för första gången i historien hamna i Närke och hos IBF Örebro. Känslan när slutsignalen tjöt i hallen var helt otrolig, alla innebandyspelare borde få vara med om detta ögonblick någon gång i sin karriär. Stämningen i laget under prisutdelningen, firandet i omklädningsrummet, när vi duschade våra tränare, det obligatoriska Mc Donalds stoppet på vägen hem och den underbaraste bussresan i mitt liv samt alla glada tillrop man fick när man kom hem igen. Allting var så sjukt, vi visste inte då och vet nog fortfarande inte vad vi har gjort egentligen.

Vi kommer för all framtid vara svenska mästare och det kan ingen ta ifrån oss oavsett vad folk tycker och tänker. Vi har ett SM-guld och vi är inte nöjda där, vi vill ha mer.

Glöm för all del inte bort att följa mig på Twitter också – @JakobAxelsson

Om Jakob Axelsson

Började spela innebandy för fyra år sedan i Nora IBK då var det mest på skoj men nu satsar jag fullt ut på sporten jag älskar. Spelar just nu i IBF Örebro och var med tog SM-guld i Juniorallsvenskan säsongen 11/12, en resa som för alltid kommer ha en stor del i mitt liv.
Det här inlägget postades i Sommarbloggen 2012. Bokmärk permalänken.